Offer? Eller orsak? Jag vet, det är mycket prat om personlig utveckling och andra mjukare saker än träning och parkour… men det är väldigt intressant!
Något händer i ditt liv. Vad som helst. Du har då två val, för det är just det: val. Se dig själv som offer för en händelse – det är samhället och sjukvården som gör att jag är fet, eller som orsaken till att det hänt – mina val har gjort att jag är fet. Så länge du ser dig som offer, behöver du ju inte ta ansvar, för det är ju inte ditt fel.
Offer kan man vara också. Någon kan köra på din bil som står parkerad. Visst, du valde att parkera den just där, men det fanns ingen möjlighet att veta att bilen skulle bli påkörd. Men sen kan du välja hur du vill hantera situation… det finns ingen annan än du själv som kan ta ansvar för hur du bearbetar händelser. Gräv ner dig i hat/sorg/irritaion/avundsjuka.. eller… ta lärdom. Lär dig själv hur du fungerar.. Alla har rätt till alla olika känslor, men man väljer själv hur länge man vill ha denna känsla.
Jag var ledsen när min morfar dog. Varför? Ja, för att jag älskade min morfar och saknade honom. Men nu, han är ju fortfarande död, tänker jag på min morfar så är det ju glada minnen, och jag behöver inte vara ledsen bara för att jag tänker på begravningen eller så… för vad gör det för nytta för mig? Jag kan inte vara ledsen för att andra förväntar sig det av mig… jag har bara ansvar för mina egna känslor, andras kan jag inte styra över… :)